Jag satt kvar ensam i det nedsläckta konferensrummet långt efter att alla andra hade gått hem för dagen. Kaffekopparna stod odiskade på det stora ekbordet och luften kändes fortfarande tung av den oförlösta spänningen från eftermiddagens möte. Det spelade ingen roll hur mycket tid vi lade på strategiska mål och slipade handlingsplaner när vi ständigt snubblade på varandra i själva genomförandet. Känslan av att dra åt helt olika håll tärde enormt på energin och jag insåg där i halvmörkret att felet inte låg i våra tekniska system eller vår kompetens. Det handlade om oss som människor och om vår bristande förmåga att faktiskt förstå och kommunicera med varandra på ett djupare plan. Längtan efter att skapa ett team där alla vågar vara sårbara och genuint litar på varandra växte sig otroligt stark den där sena eftermiddagen.
Den inre kompassen
Att leda andra eller ens vara en fungerande del av en grupp kräver framförallt att man vågar titta inåt och granska sina allra egna drivkrafter. Det är en smärtsam men fullkomligt nödvändig process att inse hur ens egna omedvetna beteenden påverkar personerna runt omkring. Jag började läsa allt jag kom över om mänsklig psykologi och letade febrilt efter verktyg som kunde låsa upp de knutar vi hade trasslat in oss i. När jag slutligen valde att packa väskan och åka iväg på en intensiv ugl leadership course uppe i de tysta värmländska skogarna hade jag ingen aning om hur fundamentalt det skulle förändra min syn på samarbete. Att plötsligt sitta i ett slutet rum tillsammans med helt obekanta människor och tvingas skala bort alla professionella masker är förmodligen den mest nakna och ärliga upplevelse man kan utsätta sig för i vuxen ålder.
Det sanna ledarskapet handlar aldrig om att peka med hela handen utan om att skapa en trygg miljö där andra vågar växa.
Konfliktens dolda kraft
Under dagarna som följde bröts gamla invanda sanningar ner i sina minsta beståndsdelar. Vi lärde oss att navigera genom det stormiga hav som oundvikligen uppstår när starka viljor och olika personligheter tvingas samarbeta under tidspress. Det finaste med denna intensiva form av lärande är att teorin hela tiden varvas med direkt praktik. Man kan inte gömma sig bakom fina ord eller akademiska titlar när ens faktiska agerande omedelbart speglas tillbaka av de andra deltagarna i rummet. Den absolut största och mest omvälvande insikten från min ugl leadership course var förståelsen för att skavningar och meningsskiljaktigheter inte är tecken på ett trasigt team. Tvärtom utgör de den allra viktigaste katalysatorn för att en grupp ska kunna ta sig förbi den ytliga artigheten och bygga en genuin och obrytbar tillit till varandra.
Att bygga en ny vardag
När jag några dagar senare klev in på kontoret igen var det med en helt ny och bärande trygghet i bröstet. Jag hade inte med mig några magiska genvägar eller färdiga mallar för hur vi skulle lösa alla våra problem men jag hade fått tillgång till ett helt nytt språk för att prata om dem. Vi började långsamt förändra vår möteskultur genom att faktiskt våga lyssna på varandra till punkt innan vi kom med färdiga lösningar. Det handlade om att ge utrymme för olikheter och förstå att det som jag uppfattar som ett tydligt budskap kan tolkas på ett helt annat sätt av personen mitt emot mig. Denna nyvunna förmåga att läsa av stämningar och hantera mellanmänsklig friktion gjorde att luften på kontoret blev oändligt mycket lättare att andas.
Frukten av äkta närvaro
Idag ser jag tillbaka på den där mörka och frustrerande kvällen i konferensrummet som en helt avgörande vändpunkt i mitt liv. Att våga investera tid och energi i sin egen personliga utveckling är den i särklass mest värdefulla gåvan man kan ge både sig själv och sin omgivning. Genom att aktivt söka mig till situationer där jag tvingas ifrågasätta mitt eget agerande har jag blivit oändligt mycket bättre på att möta andras rädslor och osäkerheter med empati. Vårt team är numera långt ifrån perfekt och vi stöter fortfarande på tuffa utmaningar som testar vårt tålamod till det yttersta. Skillnaden är att vi nu har modet att stå kvar i det obekväma och ta oss igenom det tillsammans. Det är en otrolig befrielse att äntligen veta hur man skapar en miljö där människor inte bara presterar utan faktiskt mår bra på riktigt.
